Som ni kommer förstå under vår tid här tillsammans kommer den största inspirationskällan till orangeriet från mormor och morfars hus i Hälsingland. Självklart är det inte bara husets fyra väggar som skänker lugn och kreativitet men även marken runtomkring. Alla träd, växter, grusvägar, dofter och djur som rör sig över ängarna, men även det faktum att marken i sig tillhört släkten i flera hundra år skänker ger en stor möjlighet till skapande. Men det är historier för en annan dag. Idag tänkte jag dela med mig lite av en del av mormors trädgårdsland.
Trädgårdslandet vid huset i Hälsingland stod stadigt i många år tack vare min mormors gröna fingrar. Barndomssomrarna fylldes med färskpotatis från potatislandet, svartvinbärsaft från vinbärsbusken och alldeles för sura krusbär från en väldigt gammal släktplanta som nog överlevt sig själv men ändå gav bär år efter år. Mormor var väldigt mån om att varje litet bär från varje liten buske eller planta skulle tas till vara på, om det såväl gick till att syltas eller saftas eller om man hade tur som när en del nyplockade hallon serverades med kall mjölk till eftermiddagsfikat.
Just dessa hallon kom från de ljuvliga hallonbuskarna i landet som mormor slet och donade med med varje vår för att se till att få så frodig buskar som producerade helt gudomliga bär.
När mormor gick bort för några år sedan gick ansvaret över till mig och även om jag märker att jag ärvt många fina kvalitéer från min mormor känner jag ändå att hennes gröna fingrar är något jag måste jobba på för att verkligen anamma. Därav är det en stor sorg att erkänna att hallonbuskarna inte alls är lika frodig idag som när min mormor hade hand om den, för närvarande liknar de nog mer en grupp med grenar än faktiska buskar.
Men precis som med mycket annat är odling en läroprocess där man aldrig är riktigt färdiglärd och där mycket gäller att gå på känsla och att testa, göra fel, göra om och testa nytt. Därav har jag en stor förhoppning att jag en dag kan knäcka koden för att få dessa buskar att leva kvar och frodas precis som mormor gjorde. Detta för att jag själv ska kunna lämna över ansvaret en dag till en framtida generation. Men tills dess är jag glad för varje litet hallon denna buske ger mig, hur små eller tunn skörden än må vara.
