”Adel, kräftor och ekar går inte norr om Dalälven.”
Vid huset i Hälsingland finns en ek. En ek som inte borde växa. En ek som under årtionden endast nådde upp till ens utsträckta hand och årligen bara producerade ett fåtal antal ekollon. Egentligen borde den inte ha växt alls, ekar förekommer inte naturlig i Hälsingland och deras gräns dras tydligt av Dalälvens vatten, som det gamla talesättet lyder.
Men inte mormors ek, inte den ek som hon varsamt låtit växa från ett litet ekollon i en terrakottakruka, placerad i burspråksfönstret hemma i lägenheten. På den tiden då huset i Hälsingland fortfarande var under uppbyggnad. Mamma, som då var liten, brukade berätta om hur spännande det var när det första lilla bladet växte fram ur jorden och att denna lilla ekgrodd sen färdades till Hälsingland för att varsamt planteras i marken.
Denna ek har sedan fått trotsat hårda vintrar, med den djupaste kälen, starka stormar som blåst ner de mest stadiga av träd och en ogästvänlig jord som gjorde allt för att denna ek inte skulle kunna överleva där. Den har fått kippa efter solljus när de fåtal varma strålarna från solen täcktes av grenar från en närliggande gran som växt sig starkare och högre för varje år. Under år när denna lilla ek istället helt avstannat sin utveckling. Vilande, väntande och fast på en plats den egentligen inte var skapad för.
Jag vet egentligen inte varför mormor planterade en ek här, hon visste mycket väl att de inte växer här uppe. Kanske var det en metafor för det liv hon levt, en i och för sig ganska brysk påminnelse om hur svårt det är att frodas i en miljö som inte är gjord för en. En miljö som redan förväntar sig att du ska misslyckas. Eller så var det snarare en påminnelse om det motsatta.
För en dag försvann den gamla granen, och med det skedde något spektakulärt, efter årtionden i dvala började eken växa, inte långsamt, inte trevande, utan allt på samma gång, på bara några år växte hon sig ståtlig och stark med en stor och stadig stam och med ett otaligt antal ekollon som följd. En magisk förvandling där en skapelse legat på vänt i så många år och sedan vi rätt tidpunkt visat sin sanna kraft. Jag tror att det var precis det mormor ville, hon ville visa för sig själv och oss att det alltid kommer en tid där möjligheten att utvecklas finns, möjligheten att växa, hur ogästvänlig jorden än må vara.
Tack vare mormors tro på denna ek, kommer den finnas kvar till generationer framöver. Den kommer för mig att evigt vara en påminnelse om hennes uthållighet och styrka och att vi alla kan frodas var vi än må ha planterats.
Så när jag varma sommarkvällar går ut i skymningen, tar med min gamla trästol, placerar den under eken, hör bina surra i ett dovt don och hör löven rassla i den svaga vinden tänker jag på henne, på livet här vid huset i Hälsingland och om denna ek som står stadigt och tryggt precis som att den alltid var menad här, oavsett vad ett gammalt talesätt säger.
